Magi i Treriksröset

Det började redan i vintras när känslan av en sommar inom räckhåll och drömmarna om den tog fart. Vi visste att vi skulle åka norrut och pratade om att bestiga Kebnekaise, men kände att med två inte så vandrignsglada i familjen skulle det nog bli i tyngsta laget. Vi är inte riktigt mogna för det än, det får helt enkelt vänta ett par år. Men kunde vi inte nå Sveriges högsta punkt så kunde vi kanske ta oss till den nordligaste, det var en idé som fastnade ordentligt hos barnen, och tanken på att kunna stå med fötterna i tre länder samtidigt var så oemotståndlig att Treriksröset blev huvudmålet för sommarens resa. Våren har gått och vi har planerat tillsammans, tittat ut vägar i kartboken, googlat, läst på, fantiserat och funderat. Den här resan har växt fram genom oss, och kanske är det just därför allt känns så magiskt, för att alla har fått vara med och vi har sett fram emot den tillsammans. Nu är det dags!

Vi vaknar upp i en torr och varm stuga efter en regnig natt i Karesuando, glada över att slippa riva blött tält, glada över att solen skiner igen och att bara ha en timmes bilfärd kvar till äventyret. Alla vet att det är idag vi ska ta oss den sista biten ut till röset och nog känns det som ett litet äventyr även för en mamma när barnens förväntan fyller hela stugluften. Vi äter frukost och packar ihop i godan ro, vi har gott om tid och efter bara två minuter ute på vägen rullar vi över bron till Finland.

Ett Finland som strålar mot oss med nästan overkligt blåa vatten, spikraka vägar som ger känslan av att flyga fram genom det kulliga, gröna landskapet. Ett gott första intryck som omedelbart sätter glada spår i hjärtat. På ett litet kick är vi framme i Kilpisjärvi där en båt ska ta oss över sjön ut till nationalparken Malla om ett par timmar. Vi letar oss ner till båtbryggan det första vi gör, bara för att vara på den säkra sidan och slippa irra runt och leta i sista stund, och det är kanske tur, för den är så liten och oansenlig att vi undrar om vi verkligen hittat rätt. Vackert är det hur som helst, och här börjar även mina förväntningar att stiga.

Bara att få ge sig ut på det vattnet känns som en liten solskenshistoria i sig…

Vi fördriver någon timme med att äta lunch i byn Kilpisjärvi och lära oss mer om röset och livet i finska Lappland förr och nu.

En hel timme innan avgång är vi tillbaka vid den lilla bryggan. Det är nog också tur för båten står där, den är inte heller stor och börjar redan fyllas på med folk. De åtråvärda platserna på bakre däck är tagna men det spritter av glädje i barnen ändå, vi kliver ivrigt på och får fina sittplatser bredvid varandra under tak.

Konstigt nog är det inte jobbigt alls att vänta. Vi spelar Uno, klappar en gullig hund som finns med ombord och pratar med en kvinna från trakten som säger att vi har en ovanlig tur med vädret -det är inte ofta det är så varmt som idag här uppe berättar hon. Och det går inte att komma ifrån, för varje minut vi sitter där med ett osannolikt blankt vatten som speglar himlens skiftningar och bergens grönska utanför fönstren ökar förväntningarna och den magiska känslan drastiskt. Att vi ska få färdas över den spegeln känns nästan för bra för att vara sant.

När båtmotorn till sist startar och vi sakta glider ut och tuffar fram känns det fortfarande nästan för bra för att vara sant. För vackert för att vara verkligt. För sagolikt för att vara på riktigt. Likväl helt på riktigt!

Fyrtio minuters ren och skär lycka att få glida fram här.
Så vackert att även en åttaåring förstår vikten av att föreviga ögonblicket.

Vandringen från båtbryggan på andra sidan sjön och till röset är tre lätta kilometer på fina stigar, väl skyltat och genom vacker natur. Precis vad våra yngsta klarar av utan allt för mycket knot och klagan, alldeles lagom för oss med andra ord.

Porlande fjällbäckar måste provsmakas.
Far och son kan naturligvis inte motstå ett litet snöbollskrig när tillfälle uppstår.

Så kommer vi fram till Treriksröset. Och som om det inte vore magiskt nog att nå ett gemensamt mål man strävat mot och föreställt sig, så är det också magiskt vackert! Kanske extra vackert för att vi längtat mycket och solen strålar så, men vattnet, bergen och känslan av att tre goda grannländer förenas just här gör det till en mycket speciell plats för oss.

Hela familjen H i Finland, nöjda och lite stolta över att ha nått målet för den här resan.

Barnen är först lite besvikna över att inte kunna klättra upp på röset och bokstavligen stå i Sverige, Finland och Norge samtidigt, som de sett andra göra på bild. Vi enas i alla fall om att det måste ha varit vinterbilder vi sett, för vi inser att med en meter vatten mellan spången och betongväggen klarar vi inte av att ta oss upp utan att plumsa. De nöjer sig med det och roar sig istället gott med att kunna springa mellan tre olika länder på mindre än trettio sekunder!

Ett snabbt besök i Sverige.
Och en liten tur till Norge.

Efter en stund är vi ganska ensamma ute på bryggan och passar på att plocka fram vårt fika där innan det är dags att börja vandringen tillbaka.

Foto: Wilmer

Vi är nybörjare när det gäller att vandra, Alfred och Elvira har hittills inte varit förtjusta i det alls, men det står ändå klart att det är en säregen känsla att gå där var och en i sin egen takt, i sina egna tankar. Att kunna leka och utforska längs vägen. Att många tillfällen uppstår då man får tid att prata och komma varandra lite närmare. Den här turen ger mersmak.

När det blir för jobbigt att gå kan man ju samla sina krafter genom att hjula. Det funkar åtminstone för Elvira. 

Båtturen tillbaka är ett kapitel för sig och höljd i ett dunkel av ovisshet. Tre gånger om dagen går båten från Kilpisjärvi, klockan 9:00, 13:00 och 17.00, men bara om det finns passagerare nog för en tur, och det finns inga fasta tider för tillbakaresan. Vi åkte med båten klockan 13:00 och vet att den ska vänta i cirka två timmar innan den vänder om, men kanske hinner vi inte fram och tillbaka sex kilometer till röset på den tiden. Kanske går båten tidigare om den blir fullastad. Kanske måste vi vänta tills 17:00 båten kommit och väntat sina två timmar innan vi får åka tillbaka. Om den ens kommer vill säga, och om vi får åka med den på vår tur/retur-biljett från 13.00 båten. Många om och mycket som står oklart. Man kan också vandra hela vägen tillbaka till Kilpisjärvi, men att fortsätta gå femton kilometer till vore en smärre katastrof för oss så det känns som ett litet mirakel när vi precis hinner ombord och kniper de sista platserna på främre däck innan motorerna startar och vi glider ut på det blanka vattnet igen.

Det är en del av äventyret att inte riktigt veta, men om vi skulle göra om den här turen så skulle vi åka ut med morgonbåten och ta eftermiddagsbåten tillbaka. Vi hade gärna haft mer tid där ute för att hinna leka, titta runt, undersöka, laga mat, bara vara, vila benen ordentligt mellan vandringarna och kunna gå i precis hur lugnt tempo som helst. Det ska också finnas en gratis övernattningsstuga i närheten av röset, vi hann inte kolla upp den men tycker att det låter som ett ännu större äventyr att ta med sovsäckarna och stanna över natten.

Parkering vid båtbryggan är gratis. Att åka med båten tur/retur kostar 30 euro för vuxna och 5 euro för barn. Ett rimligt pris för så mycket magi under en och samma dag tycker vi när vi sätter oss i bilen och rullar vidare mot Norge och Lyngen.

 

 

Lyxen av en stuga

Från Luleå tyckte vi att vi åkte oändligt långt utan att någonsin komma fram. Att åka i regn är mysigt men väldigt mycket långtråkigare, så vi gav upp tio mil tidigare än vi tänkt och stannade för eftermiddag, kväll och natt i Karesuando.

På en skala från ett till tio, hur mycket kan man njuta lyxen av att flytta in i en stuga när regnet kommit och det blåser kallt? Jag skulle säga nio. Eller nästan tio. Vi var helt enkelt hejdlöst, ja nästan löjligt glada, åt att få landa en liten röd stuga, med en dörr att stänga, värmeelement att knäppa igång, en spis att brygga kaffe på och ett bord att slå sig ner kring för en fika medan det smattrade på taket.

Att få öppna dörren och gå in och se var man ska bo är alltid härligt. Särskilt med vetskapen att man slipper slå upp ett tält i det blöta vädret!

Vi fick några timmar att fördriva så vi gjorde byn och besökte både den lokala grillen för lunch och lanthandeln för att köpa fika.

Precis utanför vårt fönster fanns en liten botanisk trädgård som vi försökte oss på att utforska. Men med regnkläder och stövlar på var det inte regnet som störde oss mest, utan myggen…

Det var fint ordnat med små stigar och gångar och skyltar som berättade växternas namn, tyvärr var barnens tålamod med myggen väldigt litet så det blev en kort runda och snabbt in i stugan igen.

Kvällens höjdpunkt var att kunna gå och ta en lång, varm dusch, det spädde på lyxkänslan flera gånger om, åh vad vi gillar att bo på ställen där man varken behöver betala med gamla (!) femkronor eller krångla med att ladda ett duschkort för att få varmvatten. Det liksom bara ingår.

En väldigt enkel stuga och en enkel campingplats gjorde ändå Karesuando till ännu en liten avlägsen plats som lagt sig till mina fina minnen.

 

Förlåt Luleå

Om Hörsång blev helt rätt så blev väl Luleå precis tvärt om tror jag man kan säga. Säkert inget fel på Luleå i sig, men det kan vi inte säga så mycket om eftersom campingen vi bokade lite i all hast och sista minuten inte alls låg inne i stan som vi trodde utan långt bort på andra sidan älven. Synd. Vi var lite sugna på stad.

Och inget fel på campingen i sig heller, mer bara så att den inte passade oss. Raka motsatsen till den lilla idylliska platsen föll pladask för kvällen innan. En jättecamping med asfalterade vägar, butik, restaurang, minigolf, trampbilar, barnklubb, lekpark med hoppkuddar och folk, folk, folk vart man än vände sig. Fint och välordnat in i minsta detalj men helt utan charm.

Elvira var visserligen överlycklig att få studsa hoppkudde.

Uteserveringen på restaurangen var det heller inget fel på.

Men trots att maten var extra svindyr så blev vi inte mätta och fick spä på med micro-pasta från campingbutiken.

Strandtomten var ändå fin och vi hade första parkett mot Luleälven när Elvira gjorde sin kvällsgymnastik.

På morgonen hjälptes vi åt att packa ihop för att komma iväg före regnet.

Och förlåt Luleå, man kan inte döma ut en hel stad på grund av en campingplats, vi ska ge dig en chans till en annan gång. Men den här gången var det roligaste vi hade i Luleå att bunkra upp med mat inför Finland och Norge, och försöka trycka in en storhandling i en redan fullpackad bil. Det kommer aldrig att gå sa Wilmer. Det gick!

Roadtriping när den kanske inte är som allra bäst men helt okej ändå!

När det får bli som det blir

Vi lämnar vårt hem en morgon i juli. Efter ett par vilsamma sommarlovsveckor hemma och flera dagars träget arbete med att förbereda huset för Airbnb-gäster och bilen för en roadtrip kliar det ordentligt i varenda liten resnerv, det märks att det är dags att ge sig av. Vi längtar allihop.
Så vi rullar hemifrån, lämnar Stockholm bakom och är på väg. Äntligen på väg!

Det här är på något sätt vi när vi är vårt allra bästa. Vi har ett mål, att nå Treriksröset inom några dagar, men i övrigt ligger allt öppet. Det får bli som det blir och ta den tid det tar, vi kan tänka och tänka om hur många gånger vi vill och bara styra kosan dit vägarna bär.
I den friheten är vi närmare varandra än någonsin. Det är något som händer i samma stund som vi lämnar vardagens lunk, hemmets vrå, invanda roller och allt annat som vanligtvis håller oss samman bakom. Att vi hör ihop bara som vi är, var vi än är blir så tydligt när vi rör oss bara lite utanför det som är vårt vanliga och det finns en sådan styrka i det.

Sverige visar sig också från sin allra bästa sida, solen strålar och det är vackert så det nästan gör ont vart man än tittar. Gula rapsfält, gröna skogar, himmel och sjöar som är blåare än blåast, precis allt badar i ljus och värme idag.
Vi lyssnar på alla våra hårdrocksfavoriter, ljudböcker och dagens sommarpratare, barnen spelar, ritar, ser på film, skrattar, kivas och pratar omvartannat och det känns redan att den här resan kommer att göra oss gott.

När vi närmar oss kvällen och Höga kusten har vi en tanke om var vi vill övernatta, ett ställe vi tycker mycket om och längtar efter att få komma tillbaka till. Besvikelsen är det första som slår oss när det visar sig att där inte finns plats ens för ett litet tält som vårt denna strålande lördagkväll. Fullbelagt. Men så tar reseplaneraren över, vi börjar kolla kartan och Google och plötsligt känns det bara spännande att få tänka om och hitta något nytt.

Hörsång. Bara namnet får det att sjunga i mina öron, det ser ut att ligga fint vid vattnet och där ska finnas en liten camping. Vi ringer och kollar att det finns plats för att slippa åka fyrtio minuter ut åt havet i onödan. Visst finns det plats, och visst undrar vi vart vi är på väg när vi åker och åker på småvägar som aldrig tycks ta slut. Och visst, visst, visst visar det sig att vi hamnar precis rätt när vi smått förvirrade svänger in på den pyttelilla parkeringen och letar oss in mellan de pyttesmå byggnaderna till det som verkar vara receptionen.

Ett par pratsamma och trevliga figurer checkar in oss, tvekar inte på att rota fram en påse runda mackor ur frysen när vi berättar att vi glömt köpa frukostbröd och ursäktar röran runt uteserveringen med att det ska bli pubafton ikväll.
En kort stund är vi frestade att ta en stuga och skippa hela proceduren att slå upp tält, packa ur och upp och in och ner och allt det där. Men så tänker vi att är det någon gång vi ska tälta så är det just nu och just här, den här platsen är som gjord för oss. Det är strålande vackert, lugnt och avskilt, enkelt och utan krusiduller, dessutom slår budgetresenären i mig små kullerbyttor av glädje när vi inte behöver betala mer än 120:- för en tältnatt inklusive djupfrysta mackor.

Med tältproceduren följer också så mycket gemenskap, så många tillfällen för oss att jobba tillsammans, för var och en att få känna sig betydelsefull. Och fast att det är förenat med en hel del suckande och knotande från barnen över att behöva hjälpa till, så lyser det ändå igenom, det är fint att få bidra, det är roligt att hjälpas åt!

Så har vi en helt fantastisk kväll där vid Bottenhavet, vi kan inte önska oss mer än en strand nästan helt för oss själva, sand mellan tårna, volleybollplan, basketkorg, gungor, en liten, liten gästhamn att utforska och en kompis åt sjuåringen att leka med.

Vi lagar en enkel middag på gasolkök och äter den i solens sista strålar. Inget kunde smaka bättre.

Någon pubafton blir det inte för vår del men den glada stämningen sprider sig ända ner till oss och vi har sån tur att vi får höra nästan alla de där favoritlåtarna vi lyssnat på i bilen tidigare, live där vi ligger i vårt tält.

Jag huttrar och fryser i min alldeles för tunna sovsäck och sover inte mycket den natten, men slumrar ändå både in och vaknar på morgonen med en underbar och varm känsla av att det är härligt när det får bli som det blir och man hamnar där man hamnar. Av att det enkla kan vara det bästa. Av att få ligga i ett tält någon helt annan stans och höra ihop med min familj. Av roadtriping när den är som bäst.

Hörsång sjunger ännu vackrare i mina öron nu. Hörsång. Lägg det på minnet om du reser längs Höga kusten och letar efter ett boende i all enkelhet utanför det vanliga stråket.

Pojkar i skogen

Mina pojkar är lite svårflirtade när det gäller att hitta på saker, de har en spärr som är svår att ta sig förbi och alla förslag som inte innefattar spel på skärm, kusiner, film eller snask av något slag sågas direkt och rejält. Jag har fått slipa ordentligt på min övertalningsförmåga det här sommarlovet för jag vägrar låta dem glömma bort allt det underbara som finns i världen, det fina i att vara tillsammans och vad det verkliga livet är utanför spelbubblan.

Här om kvällen lyckades jag ändå övertala båda mina pojkar till en kvällspromenad med mig, den lilla rundan runt den närmsta lilla sjön. Och vi hann inte mer än en gata bort förrän alla sura miner släppte,  hundra meter in i skogen var båda så uppslukade av härligheten att de föreslog den långa rundan istället, de ville gå runt alla sjöarna och kunde minsann gå hur långt som helst för det var så roligt och mysigt i skogen. Där ser man. Och fast att jag tvekade och tvivlade på att de skulle orka så gjorde vi det och promenerade en mil sent på kvällen i den ljusa sommarskogen. Två timmar av hopp och lek och närhet till båda naturen och varandra. Vi njöt alla lika mycket alla tre. Vilken lycka!

Den absolut bästa formen av motion, hälsa för kropp och själ att vara ute och röra på sig, klättra, hoppa, springa i friska luften, leka prata och vara tillsammans och fyllas på av både energi och sinnesro och nya lärdomar.

Det satte såna spår att de ville dit nästa dag igen, pappa, Elvira och middagen fick följa med!

Vi tänkte inviga vårt nya lilla gasolkök och få nykokt kaffe i skogen. Lågan tände så fint men själva pannan hade vi glömt hemma, så något kaffe blev det inte tal om. Men alla roade sig flitigt med att öva med tändstålet, hitta bra tändmaterial och försöka få fyr på fnösket. Omöjligt. Men väldigt kul!

Och näckrosbarnet fick plocka sina näckrosor.

Och kaffet kokade vi hemma på altanen istället, det funkade fint!

En annorlunda midsommar

I år hade vi dubbelt att fira den 23:e. Vi började dagen med Johns födelsedag! Efter sovmorgon och väckning med sång hade barnen ordnat en bana runt i trädgården.

Extra nöjda var de med att få  pappa att följa snöret ut genom fönstret!

Sen var det bara att följa det vidare runt träd och stolpar…

I andra änden fanns en stadig pannkaksbrunch.

Midsommar på Skansen må vara det mest traditionella och minst originella man kan hitta på för att fira i Stockholm. Men för oss är dans runt lilla midsommarstången i kvarteret, sillunch, grillning och nattsudd med vänner hemma i trädgården det vanliga. Och i år när alla vänner var på annat håll och ingenting skulle bli som vanligt i alla fall bestämde vi oss för att prova något så ovanligt som Skansen!

Vi tog bilen in till Söder och skarvade med båt för att komma fram smidigt.

Dagens bästa drag var att köpa biljetterna från telefonen och därmed kunna knalla förbi hela havet av kö och gå raka vägen in genom förköpsgrindarna. Ibland är det bra att ha öronen med sig och tjuvlyssna lite på vad folk omkring pratar om…

Vi såg en midsommarstång, men annars blev det inte så traditionellt.

Vi väntade in farfar och farmor som gjorde oss sällskap, sen blev det köttbullar med mos istället för sill, sockervadd istället för jordgubbstårta och karuseller istället för dans.

 

 

 

 

 

Sen vandrade vi neråt, tog den lövade båten och bilen hemåt.

Vi kom minuten för sent till Ica Maxi och fick snabbhandla på billighetsbutiken bredvid innan de också stängde. Vi fick vårt fredagssnacks i alla fall, åkte hem och såg en film och gick och la oss tidigare än vanligt.

En annorlunda midsommar, men inte så tokig ändå. Ibland är det skönt att göra nytt och känna att man inte är beroende av hur det brukar vara. Befriande på något vis att kunna styra om och låta det vara bra så.

 

 

Bowling

På senare år har våra barn inte önskat sig så många saker i presentjul och födelsedagar och så. Jag har haft lite svårt att bestämma mig om jag ska tycka det är tragiskt att de redan har så mycket att inget finns kvar att önska, eller om jag ska se det som en sund insikt att kunna vara nöjd med det man har och inte behöva önska sig för önskandets skull. Hur som helst så har det blivit en liten vana att barnen får en present där vi gör något tillsammans hela familjen, något som vi tror passar just födelsedagsbarnet extra mycket men alla kan ha roligt av. Wilmer har pratat hela våren om att han vill bowla och blev verkligt glad när det blev hans present. Igår var det dags, vi började med middag på favoritrestaurangen där popcorn, fotboll och burgare hör till.

Anledningen till att O’lerys är omåttligt populärt -popcorn före maten!

Pausunderhållning i väntan på notan.

Och så själva bowlingen. Åh vad duktiga de var, vad de kämpade på och så roligt vi hade! Alla barnen körde sin egen stil men med lika mycket inlevelse, och i sista omgången åkte jag på stryk och kom sist av alla… En sån sån fin och rolig kväll, vi får tacka Wilmer att han tjatat så mycket att vi kom oss för med att prova på att bowla tillsammans, hur har vi kunnat missa det så länge? v

Morgonkick

En liten morgonkick är just vad jag behöver och den här är så fin och god nu när myntan växer så det knakar i sin kruka. Päron, lime, gröna blad, en massa färsk mynta och så lite…. mynta på det!

~ Päron, lime och mynta smoothie ~

Mixa:

två saftiga päron

en rejäl näve gröna blad

vatten

ett par dadlar

pressad lime efter smak

mynta efter smak, hela stjälken om den inte är träig

Toppa med ännu mera mynta om du älskar den smaken lika mycket som jag!

Så grönskande var aldrig skogen

Så skimrande var aldrig havet. Och så grönskande var aldrig skogen, som med Alfred vid min sida.

Precis allt var varmt och grönt och jag älskar hur han tömde sin själ över mig, berättade om sina planer, drömmar, frågor och teorier och valde längsta vägen för att vi skulle få vara ensamma länge och kunna prata ännu mer. En mammas innersta längtan. Att få den äran att vara med när ens barn öppnar sig och vill berätta allt, allt, allt, prata och dela från sitt hjärta. Det är magi att få finnas där just då. Gå en timme och mer vid hans sida och bara få ta del. En gnistrande diamant av stunder i livet.

Och så är det det här med blommorna. Han och blommorna.

Han är som en lycklig liten fjäril och fladdrar från blomma till blomma och kan inte låta bli dem. Förundras över färgerna, formerna och dofterna. Måste plocka. Till mig. Och jag bara suger åt mig och tycker att så grönskande var aldrig skogen, så blomstrande var aldrig ängarna…