Åland

Jag vet inte när den här resan ägde rum eller hur gammal jag var. Men jag har en bild i mitt huvud, ett fotografi av min syster som följt med genom åren, hon sitter uppe på däck med vind i håret och Ville-Vikinghatt på huvudet och är väl ungefär en fem år gammal. Och av den att döma borde jag ha varit ungefär tretton då.

Det var min farfar och farmor som bjöd oss, hela min familj, mamma pappa, mig, lillebror och lillasyster på en dagakryssning till Åland för att fira någon födelsedag, och jag minns hur glad och uppspelt farfar var. Han kunde verkligen stråla som solen och det gjorde han när han fick ta oss med på ett sånt äventyr. Vi blev upphämtade med buss någonstans i hemtrakterna och skjutsade till terminalen långt bort i Stockholm. Båten var så stor och flott och och jag har vaga minnen av butiker och restaurangen där vi åt. Men det måste ha varit innan min stora kärlek till mat väcktes till liv, för av den minns jag ingenting!

Jag minns egentligen inte så mycket av själva båtresan, men vad jag kommer ihåg är känslan av att kliva i land och låta mina fötter trampa mark som inte var min egen för första gången någonsin. Åland. Så nära Sverige att det väl nästan bara är på gränsen till utomlands, men ändå. För mig var det så stort. Och just den där känslan när man för första gången trampar ut på nytt land har följt mig vart jag än åkt och blivit till små magiska ögonblick om det så bara varit på en flygplats för mellanlandning! Just när jag sätter ut min första fot pirrar hela min kropp och jag känner mig lycklig som en upptäcktsresande som upptäcker en helt ny kontinent.

Jag minns att det var söndag och att hela Mariehamn i princip var stängt, vilket kanske skulle kunnat ses som en flopp för de två timmarna vi skulle tillbringa där. Men jag minns det inte som en flopp. Jag minns det som att jag tyckte det var trevligt att bara promenera runt och titta lite, tyckte om att bara andas in luften av ett annat land. Mina föräldrar kanske har en helt annan bild av hur vi barn upplevde det, de får rätta mig i så fall. Men känslan jag har kvar av Mariehamn inom mig idag är varm och fin fast att det var både stängt och mulet, så det måste ha varit ett bra första intryck ändå.

Och så minns jag besvikelsen när vi klev på båten för att åka hem igen. Det var nämligen en helt annan båt, mycket mindre och utan flådiga butiker vilket gjorde hemresan både lång och tråkig.

Jag är så glad att min farfar tog med oss över landsgränsen och lät mig få den där känslan för att trampa ny mark! Och nu förstår jag ju att det inte var sant det där jag skrev igår, att en enda gång i sitt liv fick han komma utomlands, min farfar. Det måste ju ha varit minst två!

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *