Två perfekta

Två perfekta dagar avslutade den här veckan. Förutom allt firande igår så hade jag min Wilmer hemma. Han behövde vila bort sin huvudvärk efter att ha blivit tacklad in i en stolpe bredvid fotbollsplanen, blivit hemskickad och besökt akuten dagen innan. Inte så kul egentligen, men vi brukar ju ofta ha våra bästa dagar när någon är lite småkrasslig och det här var inget undantag. På doktorns ordination skulle han vila huvet från all ansträngning, inte läsa, inte skärma, inte springa, hoppa… Jag trodde han skulle gå i taket av uttråkning men han var bara så glad att få vara hemma och full av idéer vad vi kunde hitta på. Vi ägnade flera timmar åt att sätta oss in i ett gammalt brädspel som jag och John tyckte mycket om förr i tiden och tänkt ta upp med barnen när de blir tillräckligt stora.

Svea rike.

Åh så roligt! Så mycket att hålla reda på och ta in, tänka till och spela ut. Och trehundra år av Sveriges historia med regenter, herresäten, händelser, vetenskap, tillgångar och epoker får man på köpet.

Så spelade vi rita-gissa vilket förde oss in på Picasso, abstrakt konst, en liten konstrunda i vårt eget vardagsrum där vi tolkade och reflekterade över allehanda abstrakta tavlor vi har, och ett helt hämningslöst skapande som tog fart på golvet i lekrummet och även involverade Alfred när han kom hem. Det var länge sedan jag såg mina killar gå in så helhjärtat för något som inte har med skärmar att göra och mitt hjärta jublade!

Det målades av liv och lust!

De blev så carried away att vi behövde ta fram fotbaljan efteråt.

Mina Picassos!

Min nästan tolvåring är alltid väldigt kramig och gosig, och efter sådana här dagar är han mer tillgiven än någonsin. Det ger så mycket att få vara tillsammans, hans ögon lyser, mina med. Jag ser att han mår gott. Det gör jag med. Han kramar om och klappar och kryper in i min famn. Jag omfamnar och håller honom hårt. Mitt lilla barn som ändå är så stort.

Idag var det Elviras tur. Hon ville vara ledig och det var kanske sista gången jag kunde möta henne med ett ”Ja, det går bra” så det gjorde jag av hela hjärtat. Vi satt kvar i soffan efter fredagsfrukosten och kramades länge, såg på Pysselskogen och hon blev så inspirerad  och föreslog en skogsutflykt för att samla pysselmatetial. Vi packade lite fika och gav oss iväg till vår gamla Knytteskog. Den har varit vår bästa lekplats genom alla år, vi har varit där nästan en gång i veckan under hela deras uppväxt. Nu var det nog ett halvår sedan vi var där, och det kändes helt underbart att komma tillbaka! Så många minnen. Vi njöt lika mycket båda två, hittade lite bark och kottar till pyssel, slukades upp av en härlig detektivlek och återupptog gamla lekar som väcktes till liv. Men annars satt vi mest och njöt av fikastunden, tystnaden, koltrasten som sjöng och varandra. Nära, nära i vår skog.

Sen ville hon plocka liljekonvaljer och gå till farmor och jag kände mig så genomlycklig att vi kunde göra det! En helt vanlig fredag.

Hemma blev det pyssel förstås. Barkbåt och ambulans. Det hann inte längre än till färgtork ute på altanen, men vad gjorde det. Det blir klart en annan dag.

Jag kan inte i ord beskriva vad alla de här lediga dagarna betytt för oss. På hela läsåret tror jag hon gått en enda hel vecka, det har blivit många med andra ord. Och de har fört oss så mycket närmare varandra. Hon har varit pappas flicka sen födseln och till denna dag, vilket alltid glatt mig väldigt mycket, att se dem tillsammans  är alltid en fröjd, men den här tiden har gjort att också hon och jag fått växa ihop på ett helt nytt plan och det gläder mig väldigt mycket det med. Såklart. Och på henne, denna speedade lilla människa som haft en konstant längtan efter kompisar, liv och rörelse, gäster, på henne märker jag en sådan skillnad. Ett stort lugn. Hon har lärt sig att koppla av, sysselsätta sig själv, att vi kan göra en massa saker tillsammans hon och jag, uppskatta närheten och stillheten, att ta en sak i taget, att välja avskildheten ibland… Det är som sagt svårt att sätta ord på, men det är oändligt fint. Och jag går sönder inuti när jag tänker på hösten och skolplikten. Jag njöt idag som om det vore den sista, men hade inte hjärta att tala om för henne att det antagligen var det.

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *