Så grönskande var aldrig skogen

Så skimrande var aldrig havet. Och så grönskande var aldrig skogen, som med Alfred vid min sida.

Precis allt var varmt och grönt och jag älskar hur han tömde sin själ över mig, berättade om sina planer, drömmar, frågor och teorier och valde längsta vägen för att vi skulle få vara ensamma länge och kunna prata ännu mer. En mammas innersta längtan. Att få den äran att vara med när ens barn öppnar sig och vill berätta allt, allt, allt, prata och dela från sitt hjärta. Det är magi att få finnas där just då. Gå en timme och mer vid hans sida och bara få ta del. En gnistrande diamant av stunder i livet.

Och så är det det här med blommorna. Han och blommorna.

Han är som en lycklig liten fjäril och fladdrar från blomma till blomma och kan inte låta bli dem. Förundras över färgerna, formerna och dofterna. Måste plocka. Till mig. Och jag bara suger åt mig och tycker att så grönskande var aldrig skogen, så blomstrande var aldrig ängarna… 

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *