Familjer på äventyr

Ikväll ger jag ett nytt tv-program en chans: Familjer på äventyr!

Jag såg några avsnitt när det gick första gången för flera år sen och tyckte om det. Jag blir så otroligt glad sv att se människorna, föräldrarna, barnen -familjerna- som följer sina drömmar och flyttar ut i världen. Det kallar jag fria familjer! För mig är de förebilder.

Särskilt känner jag igen mig och mina tankar i trebarnsfamiljen som flyttar till Grönland. Inte för att jag i första hand skulle välja att flytta till Grönland, men för hur de resonerar kring barnen. Det är ingen hemlighet att jag vill flytta utomlands, pappan i familjen skulle inte heller protestera om han såg möjligheten. Barnen skulle förmodligen ta det väldigt olika. Och när jag ser elvaåringen i Grönlandsfamiljen som är så ledsen, inte tycker något känns roligt och verkligen inte vill flytta,  så ser jag vår egen elvaåring i henne. Vår Wilmer som ogillar alla slags förändringar och inte ens vill höra talas om att ens resa bort en längre tid. Det skulle vara hemskt jobbigt för honom att åka iväg, ändå tror jag att det skulle vara bra  även för honom. Han skulle växa och utvecklas och finna sig till rätta och antagligen inte vilja genomgå förändringen att flytta hem sen igen. Därför känner jag så väl igen mig i Grönlandsfamiljens tankar. De åker ändå. Fast deras dotter verkligen inte vill. För de vill visa sina barn att det finns något mer. Att livet kan se så annorlunda ut i andra delar av världen. De tror att de gör något positivt för sina barn, om än inte nödvändigtvis ur deras eget perspektiv. Vilken svår fråga det är. Om vi verkligen stod inför valet att åka ut, flytta, resa, skulle vi göra det med ett så motvilligt barn? Det har jag funderat mycket på. Jag tycker den här familjen resonerade så klokt och fint och känner mig på mågot vis väldigt uppmuntrad i mina drömmar om ett annat liv någon annanstans någon gång.

Och just ikväll tror jag att jag behöver den peppen särskilt mycket, har legat nerbäddad i soffan med värk och frossa hela dagen och gottar mig extra i att drömma mig bort!

 

Ompysslad

Åh mina ungar alltså, ikväll är de mina små änglar!

Jag tror tyvärr att jag håller på att däcka ihop i någon slags förkylning. Med halsont, en kropp som värker så där oroväckande, fryser och blir mosigare för varje timme som går känns det inte särskilt lovande inför terminsstarten när allt drar igång imorgon.

Men mina barn har tagit hand om allt ikväll! Pappan är på bandy, och det enda jag bad om när vi avslutade vid middagsbordet var någon slags samarbetsvilja för att vi alla skulle kunna komma i säng i godtagbar tid.

”Du kan gå och lägga dig mamma, vi fixar det här! Vi tar hand om bordet! Vi kan lägga oss själva, vi lovar, vi klarar det!”

Och jag får skämmas över min skepsis, men jag måste erkänna att jag inte trodde ett dyft på dem utan förutspådde både bråk och ett allmänt kaos som skulle bli mer stjälp än hjälp. Jag sa ja tack ändå. Erbjudandet om sängen redan klockan halv åtta var allt för lockande.

Och minsann, nu ligger vi här alla fyra, middagadisken är fixad, bordet torkat, alla tänder borstade, jag har fått högt under huvudet, gosedjur vid min sida, iskallt vatten, värktablett och pussar och kramar i långa rader. Alla har gjort sitt till för min skull, och jag kan bara förundras och tacka så innerligt för att dessa ungar finns i just mitt liv! Att just jag får bli så ompysslad!

 

 

En glad motionär

Nystarter i all ära så här i januaritider, men ibland funkar det precis lika bra att bara ta vid där man slutade!

Som med träningen till exempel. Jag hade min nystart redan i somras, när semestern var slut och jag upptäckte Sjuminuters-appen. För första gången i hela mitt liv kändes det som jag hittat ett koncept som funkade för mig, något jag faktiskt kunde klara av och fortsätta med. Och jag upplevde för första det där som jag tidigare bara hört talas om, att jag blev piggare, fick energi av att träna, jag kände mig starkare för varje dag och hade inte längre ont i ryggen när jag vaknade om mornarna . Jag var så glad. Och så peppad! Under två månader gjorde jag mina sju minuter varje dag, sen kunde jag bara inte fortsätta för jag fick så ont i mina knän . De värkte dygnet runt så jag knappt kunde sova ibland och inte ta mina långpromenader. Jag försökte ett tag med att byta ut och göra vissa övningar annorlunda, men det roliga försvann och alltihop rann ut i sanden.

Värken i knäna försvann så sakta, men den i ryggen om natten kom tillbaka istället, och i mitt undermedvetna ville jag nog skylla alltihop på för dålig säng. Tills i julas när vi satt och pratade med ett par kompisar, egentligen om helt andra saker, och den ena slängde ur sig att ryggbesvär under natten sällan beror på sängen egentligen utan på att man är för svag i ryggen… BAM! Den meningen fastnade och jag tänkte att såklart är det så, jag ska börja träna igen!

Så nu har jag tagit vid ungefär där jag slutade, med ett hopplock av tre olika program att varva med, för att öva upp styrkan i överkroppen och smidighet för övrigt, inga knän alls. Sju minuters yoga. Sju minuters styrka. Sju minuters stretching. Var tredje dag. Efter bara ett par dagar började jag ana en skillnad. Och efter en enda vecka så vågar jag nästan säga att jag får inte längre ont i ryggen när jag sover! Det är helt fantastiskt!

Sju minuter kan låta nästan löjligt. Meningslöst. Och en del vet jag menar att träning får man bara kalla det som är så hard core att man är på gränsen till att spy och tror att man ska dö efteråt. Allt under den nivån handlar om simpel motion. Jag för min del lägger ingen värdering i orden på det viset. Träning för mig är allt jag gör aktivt som gör mig starkare, smidigare, mer uthållig och mindre flåsig, men visst, jag kan lika gärna kalla det motion. Och jag tror på mina sju minuter. Jag tror att det alltid är bättre att göra lite än att inte göra någonting. En gång är bättre än ingen gång. Något enkelt som jag har en chans att upprätthålla är många gånger bättre än något tuffare som är dömt att misslyckas redan från början. Och om jag inte får kalla det för träning så är jag åtminstone en glad motionär!

 

Starta band

Dagens bästa: kvällen, just nu, vi har sett det sista av tv-programmen om Kent och barnen har bestämt sig för att starta band och bli rockstjärnor. 23:00 och kreativiteten är på topp, låtskrivandet är i full gång, det diskuteras, repas och bråkas lite (så som alla band gör ibland…) och framför allt så skrålar det rockiga toner och låtsasengelska blandat med väl valda delar ur Kentlåtar på väldigt hög volym. De tycker själva att det låter helt fantastiskt och det är omöjligt att inte tycka det är underbart! Livet!

Dagens sämsta: det måste vara det där med 23:00 och att det närmar sig skolatart, att vi borde vända tillbaka dygnet istället för att vara kreativa. Och det låter ju inte så inspirerande.

Man tager vad man haver

När januarikassan är skral, adventsljusen nedbrunna och hyacinterna vissna kan det se så tomt och ledsamt ut på köksbordet. Då kan man roa sig med att ta det man har, plocka ihop lite av varje och ställa det på ett fat, för på något underligt vis blir nästan allt som står på ett fat fint!

Jag snodde åt mig barnens två kaktusar som ändå inte hittat sin rätta plats än, evighetsljuset i den fina gröna skålen, en inte allt för julig lykta som Alfred gjort i skolan och en kruka timjan som blev över från nyår. Och till och med det blev lite fint. Budget home styling.

Ibland blir man förvånad över hur lite som behövs, och det är såna små saker som gör en glad!

 

Skidåkerskan

Idag följde Elvira med mig på ett litet jobb och hon kunde ta skidorna dit, det kändes snudd på exotiskt och gjorde henne verkligen lycklig!

Detta barn har till min stora glädje visat sig gilla skidåkning extra mycket. En timmes ihärdigt hasande fram och tillbaka på garageuppfarten, knotande uppför och susande nerför den stora snöhögen jag skottade ihop igårkväll, och två timmars liknande åkning idag -det verkar som om jag kan få sällskap i skidspåret i framtiden och som om det kanske är dags för lite mer riktig utrustning åt henne!

Snön

Idag vill jag tacka snön, ovädret, den omtalade vargavintern för att den hade vänligheten att komma till oss! Det var visserligen stort besvär, många uppgivna suckar och krokodiltårar när vi pulsade fram hela vägen till kusinerna på förmiddagen. Alfred trodde nog nästa på riktigt att han skulle dö av både utmattning och kalla kinder. Men sen! Snön föder leken på nytt, vilket kan vara precis vad som behövs efter ett par månader så mörka och gråslaskiga att det känns meningslöst och dötrist att fördriva någon tid alls utomhus. Snön för med sig nya sysslor som är roliga att utföra tillsammans, att skotta snö kan vara bland det bästa i sällskap av varandra, man vill aldrig gå in!


Det är en sån bra känsla när barnen somnar uttröttade lek, rörelse, skratt (ja mestadels då…) och frisk luft, och man inte behövt lyfta ett finger för det själv! Tack snälla snön för det, stanna gärna ett tag!

Den rätta

En bild kan betyda så mycket. Och här var det kärlek vid första ögonkastet. Himlen! Jag kan nästan inte tänka mig något mer gränslöst än himlen, och vad kan vara mer frihet än just det gränslösa? Och vägen! Det här är vägen rakt ut i friheten, bort eller hem eller mot ett litet nedslag någonstans däremellan, varhelst man känner sig fri och vill vara. Och järnvägen! För mig är det vägen in i framtiden, så vill jag resa, så tror jag vi måste börja resa mer för att kunna ha planeten kvar någon längre tid. I mina drömmar tar jag mig världen runt på räls, rakt ut i det oförutsägbara och obegränsade. Det här är i mångt och mycket bilden av mina drömmar. Just så här!

Nästan löjligt många timmar har jag ägnat åt att hitta en bild som känns som jag, som passar in på det jag vill att den här bloggen ska vara, som funkar i formatet, ser vacker ut och påminner om min -och kanske din- längtan efter frihet. Det klack till i hjärtat på mig när den här plötsligt dök upp och jag visste nästan direkt att jag hittat den rätta!

Nystarten

Se där ja. En mycket bättre dag, och där kom den, nystarten, kicken och glädjen över att få börja på något nytt! Nytt år, nya tag, ny blogg, nya möjligheter, nytt allt! Huset fyllt av glädje och en massa stojiga jullovsbarn, då är allt som det ska vara, och vi är på banan igen. Livet och 2017 rullar på!

Kvällen kunde jag ägna åt att greja med det nya här, det finns så mycket att göra och är så roligt, men det tar tid för en som inte kan så mycket, inte förstår det tekniska språket och måste prova allt och radera många gånger innan det blir som jag vill. Tålamod. En liten sak i taget så ska det nog gå bra, och jag hoppas att här ska bli både snyggare och trevligare med tiden! Jag hoppas att många ska hitta hit och trivas och vilja stanna kvar!

Och jag är så glad, så glad för dig som redan är här!

Tack, och God Natt!

 

 

Nytt år -ny blogg 

Nytt år -ny blogg, det låter så bekant, som något jag sagt förut. För precis två år sen när jag bytte från den ena till den andra, och nu är jag här på min tredje blogg.

Nya år är som gjorda för nystarter på alla tänkbara områden och det brukar alltid ge mig en sån härlig känsla av andra chansen att få lyckas med allt det där man fortfarande har ogjort eller kanske halvgjort. Just det här nya året låter den känslan vänta på sig. Den här 1:a januari behövde vi rensa luften ordentligt här hemma och det tog nog lite musten ur oss allihop. Så jobbigt när det just händer, men med kvällen kom lugnet och känslan av att det nog var bra ändå även om man känner sig lite snuvad på den där käcka kickstarten man så gärna vill ha en skjuts av in på det nya året. Vi går och lägger oss i fred med varandra i renbäddad säng, barnen har varit ute och sprungit av sig yra av glädje i snöfallet som just kommit. Och jag tänker att så långt in på januari har vi ändå inte kommit, än är det inte kört. Vi tar vår nystart imorgon istället och låter helt enkelt vårt 2017 börja den 2:a januari!

Vad det här nu är för ett sätt att hälsa välkommen till en ny blogg, jag vill nästan be om ursäkt för att jag inte har något muntrare att komma med. Å andra sidan är det så mitt liv ser ut, ups and downs, och det vore väl bra tokigt att låtsas som något annat!

Så välkommen du som letat dig hit för att följa med på min krokiga väg genom livet. Jag är jätteglad att du är här! Och du är verkligen med från början, här finns mycket att göra, allt ska byggas upp och ta form och jag tänker att det vore trevligt att göra det tillsammans. Om jag delar med mig av mina tankar och funderingar så är jag också väldigt nyfiken på dina, och jag blir så glad om du vill dela dem i en liten kommentar till mig eller någon annan som skrivit något. Du får gärna börja med att bara berätta vem du är, så jag vet vem som hittat hit!?