Tolv år

 

Precis på minuten tolv år på den här bilden. Min son. Mitt barn.

Jag läser om en vän som just börjat sin väg som förälder, fått ett litet barn för några dagar sen, och mina tårar rinner. För jag har också haft en liten bebis, jag vet hur uppslukande det är, jag har fått vara med i tolv år nu och jag vet att det går aldrig över. Ofantligt stor kärlek som rubbar alla ens cirklar och man tror inte kärlek kan vara starkare, men så bara växer och växer den mirakulöst och jag är fortfarande efter tolv lika förälskad i det här barnet som en gång var min bebis. Jag är gränslöst lycklig över att få vara hans mamma, mitt hjärta är ett öppet sår och samtidigt en tigrinnas, jag gör vad som helst för honom.

Wilmer. Min kärlek och min glädje. Så lugn, pålitlig och tålmodig. Så klok och ansvarsfull och strävsam, så smart och flitig. Så tillgiven, kramig och gosig. Så tystlåten och eftertänksam, snäll och omtänksam. Så rolig och påhittig.

Grattis på födelsedagen  älskade lilla unge!

Klassresa

Århundradests förmodligen blötaste tältnatt delade jag igår med nitton uppspelta femteklassare och några vuxna, och känner mig som jordens lyckligaste över att jag fick göra det!

Det känns som om jag har så mycket att ta igen med Wilmer och hans klass, när han var yngre och började skolan jobbade jag och tog mig aldrig tiden att vara med. Jag tycker att jag känner Alfreds och Elviras klasser bättre efter bara ett eller ett par år än vad jag känner Wilmers efter sex år, men bättre sent än aldrig. Därför var det extra roligt och fint att få följa med på hans lilla klassresa och inte ens hällregn hela sömnlösa natten kunde ändra på den saken!

Åh vad det är fint att få se sitt barn trivas och ha roligt! Och att få vara del av hans sammanhang för ett litet tag, se och lära hur han och hans kamrater är tillsammans.

Den stora grejen utöver att tälta och sova över var att gå höghöjdsbanan som nyligen öppnade på vårt friluftsområde. Det var fantastiskt att se min lilla kille utan minsta tvekan svinga sig runt uppe bland trädkronorna, det var fantastiskt att se dem som var livrädda från början våga mer och mer och till slut kasta sig ut i de största linbanorna, och det var fantastiskt att se hur de hjälpte och uppmuntrade varandra längs banorna. Det värmde mitt hjärta.

Det var fantastiskt att höra alla glada skratt, allt fnitter och prat som inte tystnade förrän långt inpå småtimmarna och började igen vid halv fem.

Jag erkänner att det känns skönt att ligga hemma i sin egen säng ikväll, höra regnet slå mot rutan och veta att man inte behöver gå upp och riva fem dyblöta tält imorgonbitti. Men det var faktiskt mysigt att ligga i tältet, varm och torr i sovsäcken medan regnet smattrade på taket och ungarna fnissade ikapp runtomkring, och kanske kommer jag att minnas Wilmers klassresa med lika mycket glädje som han!

Den största lyckan

En så speciell kväll… Idag har John gått på semester, sommarledighet, och jag vet faktiskt inte vem som är gladast, han eller jag, över att han ska vara hemma i nästan två månader!? Det är en fantastisk känsla att sitta här med så mycket tid tillsammans som ligger framför,  nu väntar vi bara in barnen som har två skoldagar kvar innan allt är fulländat. I min värld är det den största lyckan.

Kusiner

Jag jag skrivit om kusiner förut och hur fint jag tycker det är att ha dem, många gånger, men det tål att sägas igen. Kusiner kan vara det bästa påhittet någonsin! Våra barn är så lyckligt lottade att de har många underbara på olika håll och så några riktigt nära som jag utan att överdriva kan säga är deras bästa kompisar. De har bra kompisar i skolan också som de tycker mycket om, men det är något annat med kusinerna. Det är dem de alltid frågar efter, längtar att få leka med, allt är roligt när de är med och utan dem mister det mesta sin glans. Det är en nära vänskapskärlek plus blodsband som jag tror gör sitt till någonstans där på djupet, en sann lycka och en sällsam gåva att få växa upp tillsammans på det viset.

Idag var vi på cykelutflykt med kusinerna. Klassiskt exempel av att ingen vill haka på mitt förslag på morgonen förrän kusinerna kommer på tal och genast var alla eld och lågor. Jag och mina sju killar (jag hade kunnat vara Snövit om inte två av mina ”dvärgar” varit så storväxta…) upptäckte nya fantastiska cykelvägar över ängar och genom skogar, till sjön kom vi, åt lite mat och badade gjorde vi barnen.

Kusinkärlek. Att dela på två handdukar och värma varandra…

På vägen hem var det Alfred och jag. Vi tog det lugnt. Och vi njöt. ”Mamma vad det är härligt att det är bara du och jag!” ”Mamma, visst är det mysigt att vara ensamma!?” ”Mamma, det är så skönt att få vara själv med dig!” Vet inte hur många lyckliga utrop han kom med under den timmen vi trampade hemåt och tog små pauser och passade på att lyssna på fåglarna, se på allt det gröna och suga in nuet. Vet bara att jag kände som han, det var ljuvligt att få vara bara vi en stund!

Två perfekta

Två perfekta dagar avslutade den här veckan. Förutom allt firande igår så hade jag min Wilmer hemma. Han behövde vila bort sin huvudvärk efter att ha blivit tacklad in i en stolpe bredvid fotbollsplanen, blivit hemskickad och besökt akuten dagen innan. Inte så kul egentligen, men vi brukar ju ofta ha våra bästa dagar när någon är lite småkrasslig och det här var inget undantag. På doktorns ordination skulle han vila huvet från all ansträngning, inte läsa, inte skärma, inte springa, hoppa… Jag trodde han skulle gå i taket av uttråkning men han var bara så glad att få vara hemma och full av idéer vad vi kunde hitta på. Vi ägnade flera timmar åt att sätta oss in i ett gammalt brädspel som jag och John tyckte mycket om förr i tiden och tänkt ta upp med barnen när de blir tillräckligt stora.

Svea rike.

Åh så roligt! Så mycket att hålla reda på och ta in, tänka till och spela ut. Och trehundra år av Sveriges historia med regenter, herresäten, händelser, vetenskap, tillgångar och epoker får man på köpet.

Så spelade vi rita-gissa vilket förde oss in på Picasso, abstrakt konst, en liten konstrunda i vårt eget vardagsrum där vi tolkade och reflekterade över allehanda abstrakta tavlor vi har, och ett helt hämningslöst skapande som tog fart på golvet i lekrummet och även involverade Alfred när han kom hem. Det var länge sedan jag såg mina killar gå in så helhjärtat för något som inte har med skärmar att göra och mitt hjärta jublade!

Det målades av liv och lust!

De blev så carried away att vi behövde ta fram fotbaljan efteråt.

Mina Picassos!

Min nästan tolvåring är alltid väldigt kramig och gosig, och efter sådana här dagar är han mer tillgiven än någonsin. Det ger så mycket att få vara tillsammans, hans ögon lyser, mina med. Jag ser att han mår gott. Det gör jag med. Han kramar om och klappar och kryper in i min famn. Jag omfamnar och håller honom hårt. Mitt lilla barn som ändå är så stort.

Idag var det Elviras tur. Hon ville vara ledig och det var kanske sista gången jag kunde möta henne med ett ”Ja, det går bra” så det gjorde jag av hela hjärtat. Vi satt kvar i soffan efter fredagsfrukosten och kramades länge, såg på Pysselskogen och hon blev så inspirerad  och föreslog en skogsutflykt för att samla pysselmatetial. Vi packade lite fika och gav oss iväg till vår gamla Knytteskog. Den har varit vår bästa lekplats genom alla år, vi har varit där nästan en gång i veckan under hela deras uppväxt. Nu var det nog ett halvår sedan vi var där, och det kändes helt underbart att komma tillbaka! Så många minnen. Vi njöt lika mycket båda två, hittade lite bark och kottar till pyssel, slukades upp av en härlig detektivlek och återupptog gamla lekar som väcktes till liv. Men annars satt vi mest och njöt av fikastunden, tystnaden, koltrasten som sjöng och varandra. Nära, nära i vår skog.

Sen ville hon plocka liljekonvaljer och gå till farmor och jag kände mig så genomlycklig att vi kunde göra det! En helt vanlig fredag.

Hemma blev det pyssel förstås. Barkbåt och ambulans. Det hann inte längre än till färgtork ute på altanen, men vad gjorde det. Det blir klart en annan dag.

Jag kan inte i ord beskriva vad alla de här lediga dagarna betytt för oss. På hela läsåret tror jag hon gått en enda hel vecka, det har blivit många med andra ord. Och de har fört oss så mycket närmare varandra. Hon har varit pappas flicka sen födseln och till denna dag, vilket alltid glatt mig väldigt mycket, att se dem tillsammans  är alltid en fröjd, men den här tiden har gjort att också hon och jag fått växa ihop på ett helt nytt plan och det gläder mig väldigt mycket det med. Såklart. Och på henne, denna speedade lilla människa som haft en konstant längtan efter kompisar, liv och rörelse, gäster, på henne märker jag en sådan skillnad. Ett stort lugn. Hon har lärt sig att koppla av, sysselsätta sig själv, att vi kan göra en massa saker tillsammans hon och jag, uppskatta närheten och stillheten, att ta en sak i taget, att välja avskildheten ibland… Det är som sagt svårt att sätta ord på, men det är oändligt fint. Och jag går sönder inuti när jag tänker på hösten och skolplikten. Jag njöt idag som om det vore den sista, men hade inte hjärta att tala om för henne att det antagligen var det.

Fira, fira, fira

Så många saker att fira på en och samma dag!

Sommaren är här. Första juni och ingenting kan ändra på det. Äntligen får man säga det. Sommar!

Från och med idag har jag också den stora glädjen att få kalla mig skribent på den fantastiska bloggen Ett annat liv. Minns du den där dörren på glänt som jag inte riktigt vågade hurra över innan jag fått kliva över tröskeln var inne på andra sidan? Nu är jag där och jag hurrar för fullt! I morse blev jag presenterad och mitt första inlägg lades ut. Jag känner mig både glad och stolt och pirrig över att få vara en del av en blogg med så många duktiga skribenter och likasinnade läsare. En av de bloggar som betyder allra mest för mig själv, där får jag hopp och mod att tro på friheten!

Och så viktigast av allt – den 1:a juni, vår bröllopsdag, och idag firar vi femton år min man och jag. Femton år. Det är så stort. Så maffigt. Jag är så tacksam och glad över oss, att vi håller!

En favoritbild från den dagen ♥

Min tokiga, trygga, genomsnälla, kloka, busiga, tålmodiga man och lyckliga jag.

Vi har firat ikväll så kontrastrikt som väl bara vi kan, med lyxig skaldjursplatå och bubbel på fin restaurang och sedan take away-kaffe från 7-11 i bilen på väg hem!

Hurra för oss!

Min familj

Idag gjorde min familj något så fint. Trots urusel framförhållning från min sida, jag kom på igår att det var just det här jag önskade mig till Mors dag, och fast att varenda unge i huset var på sitt allra retligaste och mest surmulna humör i morse, så ansträngde sig alla så vi kunde göra en utflykt tillsammans. Jag behövde inte ordna. Inte dra i några trådar. Inte tjata iväg allihop. Det blev lite sent som alltid i den här familjen och det blev inte alls som vi tänkt oss, men ändå en helt perfekt familjen H-utflykt i all sin knasiga enkelhet. Efter att de firat mig så fint på sängen med både presenter och skattjakt och serverat frukost ute i solen trampade vi iväg på våra cyklar.

Långt cyklade vi. På jättesköna cykelbanor och vägar utan trafik. Det gick så bra och var en alldeles lagom utmaning för att vara årets första riktiga tur. Alla kämpade på och höll humöret uppe.

Det var bara det att café Kajkanten som siktet var inställt på för paus med lunch och fika innan vi cyklade hem igen var stängt. Och när det blev till att vända om på direkten blev det för mycket för Elvira. Inget konstigt med det alls. Men vägen tillbaka var inte lika rolig och trevlig om jag säger så. Som tur var hade John laddat ordentligt med vatten, för det var rätt stekhett med 29 grader och sol, och vi pausade ganska länge nere vid sjön ändå.

Cykla på bryggan var ett ovanligt nöje

Det finns maskrosbarn och så finns det här näckrosbarnet… Jag vet inte vad det är med honom och näckrosorna, men han kan omöjligen låta bli dem, han älskar att plocka dem, både blommor och blad. Det gör honom lycklig ♥

Wilmer, min fotograf-frände, han nappade på utmaningen att fota så många djur och fågelarter som möjligt under sommaren, start idag, och var så nöjd med att lyckas knipa fyra olika på direkten ♥

Svanen var han väldigt nöjd med.

Här har ni dagens hjälte. Redo att börja trampa hemåt igen. Med sina små hjul på cykeln fick hon jobba tre gånger så hårt som oss andra, men med mycket gnäll och en hel del hjälp och pepp klarade hon det!  En sån kämpe ♥
Vi hittade några visdomsord på en sten vid vägen…
    Att de här två låg bredvid varandra väljer jag att se som ett gott tecken, ett litet personligt meddelande direkt till mig.
Vi fick locka barnen med ett stopp på Willys för att fylla på med energi, så efter inhandling blev det picknick på första bästa gröna plätt, mitt emellan genomfartslederna -familjen H style- men vi satt där som i vår egen lilla bubbla och hade det så bra så.
Klättra på skulpturerna kunde man också göra.

En sån dag. En sån familj. Min familj!